Ät en sol!

Här om dagen märkte jag att vägytan var fylld av gula björklöv. Det påminde mig om när gräsmattan på våren fylls av maskrosor. Små bitar av solen som trillat ner på marken.

"Jag lät alla mina maskrosor finnas (...) För hela året drömde jag. Om vår korta sommar drömde jag. Och äntligen kom den, och jag fick rå om den. Då gömde jag, små sommarminnen gömde jag. Maskros som tändes, i solen som brändes, gömde jag”. Carl Antons visa har följt mig de senaste åren. En person som var viktig för mig gick ibland och nynnade på den ute på sommarstället. För exakt ett år sedan sjöng jag visan för en något förvånad skara gäster på hans minnesstund. Jag ville, och vill, minnas solen – den som lyste i honom och i oss alla oavsett årstid.

På Naturhistoriska riksmuseets nätsidor läser jag fakta om solen. Tydligen skulle det rymmas en miljon jordar i solen. Oj, tänker jag. Men varje år får vi njuta av betydligt fler än 1 miljon minisolar i form av maskrosor och höstlöv här på jordens yta. Jag läser också att det är ungefär 4,5 miljarder år tills solen får slut på sitt bränsle. Då kommer den att äta upp jorden och diverse andra himlakroppar. Jag funderar på om det här är sorgligt eller inte? Om man talar om att leva i nuet – vilket hör till hos oss just nu – har det knappast någon relevans. Ändå undrar jag: hur ser jorden ut då? Kommer det att finnas människor som på riktigt förbereder sig på att tillvaron går mot sitt slut? Hör vi som lever nu redan till dem? Det händer hela tiden så mycket omkring oss, men det har det väl alltid gjort? Naturen och vädret förändras. Arter dör ut. Människors levnadsförhållanden förändras också. Det mesta sker långsamt, och utan att direkt inkräkta på vår stund med en tekopp i tevesoffan, men ändå reagerar vi kanske med förskräckelse på förändringar i vår närmiljö. Just nu drar ett moln av skam över solen hos mig när jag tänker på hur en del människor i mitt hemland reagerar på vissa aktuella förändringar.

Faktum kvarstår: Solen kommer att äta upp vår jord. Innan dess kommer den att tända miljarder maskrosor för oss att njuta av, antingen genom att titta på dem eller genom att äta dem om vi vill och förstår oss på. Kanske kan vi knapra på höstlöven också?

Som avslutande hälsning i ett mejl jag fick för länge sedan stod det: ”Ät en sol så blir du glad!” Vare sig man förstår  uppmaningen ordagrant eller mera symboliskt tycker jag det var en uppmaning värd att följa. Och sprida till andra. Så kan vi skina, i väntan på att solen äter oss ...

(Kolumn i PK 24.9.2015)

Några platser kvar i psykodramagruppen

Varmt välkommen med i psykodramagruppen som startar på tisdag 15.9 kl. 17.30-20.30 i Pargas!

När solen klättrar allt lägre upp på himlen är det dags att avsätta tid på att bara göra något för sin egen skull. Vardagen är fullsmockad av saker att hinna med och fem träffar i en psykodramagrupp är förstås fem saker och femton timmar till att hinna med. Men kanske kan de här timmarna ändå bli en energiuppladdning så att krafterna räcker till allt det andra? Eller kanske psykodramagruppen kan hjälpa dig att välja vad du verkligen på riktigt vill och behöver hinna med?

Psykodrama är för mig som att på ett tryggt och fantasifullt sätt dyka in i vad det är att vara människa. Det är inte lätt att vara människa, det är inte alltid roligt, men det är spännande!

Kort eller långt? Och lite info om hösten

Lisa Nilssons sång "Var är du min vän" har fem verser. En för våren, en för sommaren, en för hösten och en för vintern. Varje vers börjar med orden "Nu är X här", där X står för en ny årstid varje gång. Efter ett mellanspel kommer den femte versen där årstiden bytts ut mot "livet". Sångtexten är inte speciellt lång.

Nu när sommaren småningom kommer att övergå i höst kommer jag att tänka på den här sången och hur den speglar min uppfattning av tillvaron: årstiderna går fort. De kan kännas långa, de kan vara händelserika, men när följande årstid står för dörren känns det som att det inte var länge sedan sist.

I första delen av trilogin Vargskinnet skriver Kerstin Ekman om svenska Lappland, mestadels i början av 1900-talet. Enligt den här boken (Guds barmhärtighet) räknar samerna med åtta årstider, som alla har egna benämningar.

Det här får mig att fundera på om tiden skulle gå ännu fortare om den vore indelad i åtta kapitel, eller om det i stället skulle vara lättare att ha tålamod att bara vistas i den tid som är? Kan det vara så att vi ibland längtar vidare till nästa årstid, i stället för att njuta av den där vi befinner oss, för att det känns alltför avlägset att vänta ca 12 veckor?

Hur många kapitel har livet? Ett eller många? Går ett liv fort eller långsamt?

Jag vet inte, men jag funderar. Just under sommaren är det ändå härligt många som lyckas stanna upp och se sig omkring.

Om du vill sikta framåt mot nästa årstid kommer här en liten infopuff:
I höst startar jag en ny psykodramagrupp i Pargas (startdatum 15.9).
Dessutom kommer min goda vän Martina Lindroos att hålla en Reiki-kurs (nivå 1, i november) hos Yttra i Pargas. Hör av dig för mera info och välkommen med!

Midsommar - midårs

Våren, tiden då mycket återvänder och då det ljusnar, är förbi. Men för min del känns det som att mycket också ljusnar först nu, i samband med att vi på norra halvklotet i själva verket småningom börjar gå mot en mindre ljusmängd. För prick två år sedan bloggade jag om mitt midsommarvemod - i år känner jag inget sådant. I stället noterar jag med glädje att det fortfarande finns mycket kvar av året. Enligt min kalender är vi midårs mellan den första och den andra juli.

Jag ser mycket fram emot hösten: då kommer jag att jobba med åtminstone en regelbunden psykodramagrupp i Pargas, och kanske med en i Helsingfors, och då tänker jag också lägga manken till för att bli klar med mitt slutarbete inom psykodrama. Det heter ju att för varje dörr som stängs, öppnas flera nya, och det här året handlar för mig mycket om att stänga och öppna dörrar.

Just nu vill jag ändå bara vara vidöppen för midsommaren. Det långsamma gröna, det vilda fågelkvittret, det matta nattljuset, de tjocka dofterna och de unika människorna omkring mig. Hoppas du kan göra likadant!

I april stod jag inför flera olika valmöjligheter och då skrev jag så här i min kolumn i Pargas Kungörelser:

Att välja

Vi lever i valtider just nu. Förutom riksdagsvalet är det många som också ska välja eller nyss har valt studieinriktning eller sommarjobb.  Vi som väljer är lyckligt lottade. Vi får välja och det är inte alla förunnat att ha flera alternativ att välja mellan. Men det är svårt att välja! Till synes små val kan vara rent livsavgörande. Att välja någonting innebär ofta också att välja bort något annat. Liksom att säga ja samtidigt är att säga nej. Eller borde vara det. Vi kan inte göra allt som vi skulle vilja göra.

Att säga nej är svårt för många av oss. Att t.ex. ringa till en potentiell arbetsgivare för att tacka nej till ett jobb kan få kallsvetten att bryta ut hos många. De där sekunderna då telefonsignalerna går fram och hela jag vill välja att lägga på och bara strunta i alltsammans. Men då jag ändå mest av allt hoppas att rätt människa ska svara, så att jag får det hela överstökat.

Och hen svarar. Då gäller det att våga, och det gäller att vara tydlig. Bara säga rakt ut: jag har fattat mitt beslut, jag har gjort mitt val. Det är ibland både svårt och hemskt att sedan bara vara tyst. Svårt att inte förklara, bortförklara och prata på för att försöka ta udden av det faktum att det kanske blir jobbigt för arbetsgivaren att hitta någon annan i stället. Att minnas att detta faktiskt är ett arbetsärende för arbetsgivaren. Det är inte så att hen tänker att jag som tackar nej är världens största svikare som inte tar emot jobbet.

En bra anställd är en som har valt. Har valt att komma på jobb. Har valt bort något annat. Det är också i alla sammanhang lättare att samarbeta med en människa som tydligt säger ifrån: den här uppgiften passar mig, det här klarar jag av. Men den här uppgiften passar mig inte, den vill jag inte åta mig att sköta. Då vet alla inblandade vad som gäller. Då vet jag också att jag ska be om hjälp om jag inte klarar av de uppgifter jag åtagit mig, för människor räknar med att jag sköter det jag har lovat.

När jag precis har valt, och valt bort, och hjärtat fortfarande slår ovanligt snabbt efter telefonsamtalet jag nyss ringde, knäpper jag på radion och där spelas Gabriellas sång. Helen Sjöholm sjunger:  ”Det är nu som livet är mitt. Jag har fått en stund här på jorden.” Och jag skrattar till – det gäller att välja hur vi använder våra stunder. Innerst inne i ditt hjärta vet du vad du ska välja. Gör kloka val idag, eller se åtminstone till att du strävar mot det du vill välja.

Redan framme!

Nu, äntligen, tar jag mig stunden som behövs för att skriva ett blogginlägg! Jag vågar kanske inte önska gott nytt år, men det återstår ännu drygt elva månader av 2015, så god fortsättning på året i alla fall!

Jag vill lägga in min PK-kolum från 15 januari, så länge det ännu är januari:

Redan framme?

För ett tag sedan hörde jag mottot ”Jag är redan framme” och det satte myror i huvudet på mig. Om jag redan är framme finns det ju inget roligt kvar att se fram emot! Då är det ingen idé att ha mål eller drömmar i livet. Vad i hela världen är det här för ett skräp-motto? Nu tror jag mig ändå ha hittat ett sätt att tolka mottot på, så att det känns begripligt och rätt också för mig.

Tänk dig att du längtar efter vårens ljusa kvällar, med koltrastsång i björktoppen som avtecknar sig svart mot lilafärgad kvällshimmel, medan du halkar fram över nyssfrusen is av dagens smältvatten. Det knastrar under fötterna.

Fast nu är du inte där, utan i januari. Du bara tänker på en kväll i början av april.

Men sedan, fortare än kvickt, ÄR det en kväll i april, men du har bråttom. Så du spänner alla muskler i kroppen, hinner inte ens andas där du hastar fram i den vackra kvällen, och märker inte att det nu ÄR en sådan kväll som du längtat efter så länge. Du hör varken koltrasten eller isen som knastrar under dina fötter. I stället märker du plötsligt att björken inte alls är svart mot kvällshimlen, utan grön av mössöron.  Vart tog tiden vägen? Och rätt som det är lyser sedan löven gula och du undrar hur en sommar kan gå så fort ... Så här har det i alla fall känts för mig flera gånger.

Om jag däremot hela tiden bär med mig en känsla av att jag är framme, uppstår en trevligare relation mellan mig och tiden. Jag kan lita på att den sköter sitt, det vill säga den går och går, oberoende av vad jag gör. Då kan jag bara VARA. Och jag tror att det är endast genom att bara vara som vi på riktigt kan uppleva alla de stunder vi längtar efter. Genom att vara förstår vi att vi är där, när vi är där. Att vi är framme. Och där har vi det: vi är framme precis jämt.

Att vara framme betyder knappast att vi ska luta oss tillbaka och nöja oss med att allt är som det är (en annan av mina vänner brukar säga ”He e som he e”, och det fungerar stundvis också rätt bra som motto). Nej, vi kan fortfarande ha framtidsdrömmar och utvecklas som människor. Och när vi känner oss som att vi är framme kanske vi har lättare att se att allt som behövs för att vi ska uppnå våra mål eller utvecklas är ett enda steg vidare. Alltid bara det följande steget. Inte många steg på en gång.

Ja, ni vet, tiden går och går men klockan kommer ändå inte till dörren. Men det kan vi göra. Så gå ut och känn efter hur det känns där ute just nu. De andra stunderna kommer de också, när det är dags.

Orka

På isländska betyder orka energi. På förpackningar i matbutiken står det alltså "orka" och sedan siffran som berättar hur mycket energi just den produkten innehåller räknat i t.ex. kilokalorier. Det här tycker jag är roligt, och värt några minuters tankelek. Hoppas du orkar läsa ...

"Jag orkar inte" kan betyda att min energi är slut, men också att jag är mätt. Det kan också betyda att jag helt enkelt inte ids, vilket förstås kan bero på att min energi är slut, men också på att min vilja inte räcker till för att göra någonting.

Ibland är jag så mätt att jag inte vill, och då talar jag inte nödvändigtvis om fysisk mättnad på mat. Ibland är jag så trött att jag inte orkar. Ibland vill jag så mycket att jag gör, fastän min energi är slut sedan länge. Ibland blir saker och ting inte av för att jag inte ids och ibland för att jag inte orkar och ibland för att jag inte vill. Ibland händer det ju också sig att jag glömmer, och då är det säkert också fråga om missriktad energi.

På produkter i matbutiken får vi dessutom läsa vad energiinnehållet består av. T.ex. nämns ofta mättat eller omättat fett. Ibland verkar livet var sådant att det uppstår en mättnad. Det blir för mycket, helt enkelt. För mycket att göra. För många intryck. För lite sömn. För lite egen tid (vad det nu sedan betyder, all tid jag har är ju min egen). Och då är det som om produkten skär sig och far illa. Det blir obalans. Energinivån kanske består, går förlorad eftersom ingen kan tillgodogöra sig energin. Och då känns det som att det inte finns någon energi alls. Det är då det behövs vilja (eller vila?). En riktning. Ett mål. Ett mellanmål, kanske? Eller en krydda. Ett skratt, eller ett avbrott i rutinen kanske?

Hur högt är energivärdet för dig om du tänker dig att du är  en produkt på butikshyllan just nu, i skrivande stund en närapå stormig skymningsmåndagseftermiddag i medlet av december? Ligger värdet högt eller lågt? Hurdan energi baserar sig värdet på? Vad är du mättad av och på vilket område består du av omättad energi? Måste du orka kämpa, eller får du trappa ner och sänka ribborna omkring dig? Ta en paus, ett mellanmål, och ladda upp.

Så tänker jag just nu om energi och att orka. Och jag skriver med tacksamhet över året som snart är slut (NB! inte över ATT året är slut) och med önskan om en underbart balanserande, inspirerande, avkopplande och energigivande jul- och nyårshelg till dig som läser detta!

Välkommen på Osaava nainen

Det här veckoslutet hittar man mig i mässcentret i Åbo på mässan Osaava nainen, som på svenska säkert kunde heta Kvinnor kan.

Yttra och tre andra företag i välmåendebranschen har byggt upp en välmåendehörna på 4 kvadratmeter. Där finns det gott om hjärterum!

Idag kl. 13.30 berättar jag på A-hallens scen om vad Emotionera går ut på. Imorgon k. 13 berättar jag om Emotionera på finska. Hör av dig om du vill komma på mässan, för jag har ännu några fribiljetter kvar!

Välkommen!