Ät en sol!

Här om dagen märkte jag att vägytan var fylld av gula björklöv. Det påminde mig om när gräsmattan på våren fylls av maskrosor. Små bitar av solen som trillat ner på marken.

"Jag lät alla mina maskrosor finnas (...) För hela året drömde jag. Om vår korta sommar drömde jag. Och äntligen kom den, och jag fick rå om den. Då gömde jag, små sommarminnen gömde jag. Maskros som tändes, i solen som brändes, gömde jag”. Carl Antons visa har följt mig de senaste åren. En person som var viktig för mig gick ibland och nynnade på den ute på sommarstället. För exakt ett år sedan sjöng jag visan för en något förvånad skara gäster på hans minnesstund. Jag ville, och vill, minnas solen – den som lyste i honom och i oss alla oavsett årstid.

På Naturhistoriska riksmuseets nätsidor läser jag fakta om solen. Tydligen skulle det rymmas en miljon jordar i solen. Oj, tänker jag. Men varje år får vi njuta av betydligt fler än 1 miljon minisolar i form av maskrosor och höstlöv här på jordens yta. Jag läser också att det är ungefär 4,5 miljarder år tills solen får slut på sitt bränsle. Då kommer den att äta upp jorden och diverse andra himlakroppar. Jag funderar på om det här är sorgligt eller inte? Om man talar om att leva i nuet – vilket hör till hos oss just nu – har det knappast någon relevans. Ändå undrar jag: hur ser jorden ut då? Kommer det att finnas människor som på riktigt förbereder sig på att tillvaron går mot sitt slut? Hör vi som lever nu redan till dem? Det händer hela tiden så mycket omkring oss, men det har det väl alltid gjort? Naturen och vädret förändras. Arter dör ut. Människors levnadsförhållanden förändras också. Det mesta sker långsamt, och utan att direkt inkräkta på vår stund med en tekopp i tevesoffan, men ändå reagerar vi kanske med förskräckelse på förändringar i vår närmiljö. Just nu drar ett moln av skam över solen hos mig när jag tänker på hur en del människor i mitt hemland reagerar på vissa aktuella förändringar.

Faktum kvarstår: Solen kommer att äta upp vår jord. Innan dess kommer den att tända miljarder maskrosor för oss att njuta av, antingen genom att titta på dem eller genom att äta dem om vi vill och förstår oss på. Kanske kan vi knapra på höstlöven också?

Som avslutande hälsning i ett mejl jag fick för länge sedan stod det: ”Ät en sol så blir du glad!” Vare sig man förstår  uppmaningen ordagrant eller mera symboliskt tycker jag det var en uppmaning värd att följa. Och sprida till andra. Så kan vi skina, i väntan på att solen äter oss ...

(Kolumn i PK 24.9.2015)