Friday, 13 June 2014

Måsfågelperspektiv

Midsommartiden närmar sig och traditionsenligt har jag deltagit i psykodramaveckan vid Hangö sommaruniversitet. En vecka av olika perspektiv på livet. Tiden känns kort och samtidigt som en evighet, närvaron är totalt här och nu, men kan samtidigt vara i 1000 tidigare upplevda stunder. Alla stunder kommer och går och det är bara att göra något med dem (en liten koppling till mitt förra blogginlägg här, det kan ju vara svårt att veta vad man ska göra med livets mångfald, eller med stunden ...)

Nog med de här kryptiska formuleringarna. Nu vill jag berätta om mitt fågeltema.

Under veckan i Hangö sover jag i tält på campingplatsen och redan den första kvällen fick jag bevingade gäster. Det var några trutar som kom på besök. I ärlighetens namn har jag börjat undra om det kanske ändå var fiskmåsar som verkade stora som trutar för att de kom så nära, men jag räknar mig som en rätt så god fågelkännare och är ganska säker på att det var gråtrutar. Nå, det är som det är med den saken.

I alla fall landade en av fåglarna på tälttaket och där blev den sittande en god stund. Jag såg konturerna av simfötterna genom tältduken och trodde först att det var en fladdermus. Men så insåg jag att solen sken och att de inte hade låtit på samma sätt om en fladdermus. Jag beslöt mig för att komma ännu närmare inpå fågeln så jag reste mig upp på knä och klämde till under den ena fågelfoten. Truten satt kvar. Jag tryckte till igen och märkte att det var en tung fågel! Jag strök den under foten och kittlade lite. Det enda truten gjorde var att maka på sig lite grann, men när jag med vänlig röst bad den att inte uttnyttja mitt tält som toalett flög den iväg. Jag fortsatte med vad jag höll på med men strax fick jag se siluetten av en fågel som kom spatserande på marken, strax utanför tältet. Siluetten rörde sig från ena tälthörnet mot tältdörren och strax syntes samma besökare tydligt genom det fördragna myggnätet. Jag hade ställt min odiskade middagstallrik precis utanför tältdörren, och måsfågeln lät sig väl smaka. Men så upptäckte den mig innanför myggnätet, våra ögon möttes en stund och sedan flax-flyttade den lite förstrött på sig några meter för att fortsätta med att fördiska min Trangia-kastrull.

Ibland är det roligt att ha en stor trut. Att anses vara stor i truten är väl kanske mindre roligt. Men lite lagom ska man ju hålla sig framme och höras här i livet. Åtminstone mås-mycket!

Bevingad midsommar önskar jag er som läste så här långt!