Julen är här!

Att döma av antalet blogginlägg jag skrivit under hösten kan man dra slutsatsen att det har varit en tung höst. Det är en korrekt slutsats - men nu är det jul och det finns äntligen tid att summera och tänka framåt!

Eftersom jag och min familj har flyttat har jag för tillfället ingen lokal för min gruppverksamhet, men det är saker på gång. Under hösten har en grupp träffats i Pargas och mina planer är att ha en vårgrupp också. Eventuellt blir det också en grupp i Helsingfors.

Inför julen vill jag här publicera min kolumntext från gårdagens Pargas Kungörelser och med den önska GOD JUL till alla där ute!

Det handlar om julen

Rubriken må fungera som en varning för dig som tycker att det är fel att allt handlar om julen så här en vecka innan. Jag hör till dem som gillar julen och gärna omger mig med juliga saker från och med första advent. Varför det? Julen är ju bäst på en sak – att göra det klart för alla vems plats vid julbordet som står tom.

När jag växte upp kunde vardagen vara jobbig, men aldrig någonsin julen. Då var alla i familjen på gott humör. Alla var tillsammans. Ibland hade vi släktingar på besök över julen, ibland åkte vi själva någonstans. Oavsett vad som stod på programmet innebar julen ledighet från att vara osams. En eventuell bidragande orsak till att det fanns ett stort lugn under mina barndomsjular var att färjorna till Nagu slutade gå på julaftonskvällen och sedan gick följande gång på julannandag. Det gällde helt enkelt att välja sida under julen, och sedan gilla läget.

Hur lugnt och skönt mammorna som dukade fram julmat i flera repriser hade det vet jag inte säkert. På något vis måste de ha klarat av detta utan att bli stressade. Och så fort bordet var avdukat kom sällskapsspelen fram. Där kunde vi sitta och spela, alla tillsammans, tills det var dags för nästa måltid.

När jag var 13 år skildes mina föräldrar. Med ens kändes allt alldeles fel när det blev jul. Varje julförberedelse kändes avig och utfördes med tårar på kinderna. Vad det än handlade om så fattades hälften. Julmusiken var proppmättad av tidigare jular. Julgranspynten doftade som vanligt av gammalt damm och av fuskpepparkakorna som jag hade gjort i dagis, men fel personer hängde dem i granen. Det tog många år innan jag slutade gråta på julen. Sedan dess har visserligen nya orsaker till jultårar dykt upp, men jag älskar ändå envist julen.

Jag tänker mig julborden runt om i landet och världen så här: det finns dukade platser för de gäster som är med just då och just där. Härligt! Och så finns det platser för alla dem som gärna hade fått vara med. Det är kanske omöjligt – eller kanske inte ens meningen – att vi ska fira jul i fullständig lycka. Kraven på att känna sådan lycka gör det förmodligen outhärdligt med ”We wish You a Merry Christmas” ur alla högtalare (nåja, den sången är faktiskt rätt jobbig också om man är vid mycket gott mod ...) Kan det vara så att om jag ger alla de känslor jag upplever lov att finnas, så kan de känslor jag längtar efter att känna också dyka upp innan julen är förbi? Så kära Julgubben, jag önskar en skön jul till alla. Och Julgubben finns!