Midsommar - midårs

Våren, tiden då mycket återvänder och då det ljusnar, är förbi. Men för min del känns det som att mycket också ljusnar först nu, i samband med att vi på norra halvklotet i själva verket småningom börjar gå mot en mindre ljusmängd. För prick två år sedan bloggade jag om mitt midsommarvemod - i år känner jag inget sådant. I stället noterar jag med glädje att det fortfarande finns mycket kvar av året. Enligt min kalender är vi midårs mellan den första och den andra juli.

Jag ser mycket fram emot hösten: då kommer jag att jobba med åtminstone en regelbunden psykodramagrupp i Pargas, och kanske med en i Helsingfors, och då tänker jag också lägga manken till för att bli klar med mitt slutarbete inom psykodrama. Det heter ju att för varje dörr som stängs, öppnas flera nya, och det här året handlar för mig mycket om att stänga och öppna dörrar.

Just nu vill jag ändå bara vara vidöppen för midsommaren. Det långsamma gröna, det vilda fågelkvittret, det matta nattljuset, de tjocka dofterna och de unika människorna omkring mig. Hoppas du kan göra likadant!

I april stod jag inför flera olika valmöjligheter och då skrev jag så här i min kolumn i Pargas Kungörelser:

Att välja

Vi lever i valtider just nu. Förutom riksdagsvalet är det många som också ska välja eller nyss har valt studieinriktning eller sommarjobb.  Vi som väljer är lyckligt lottade. Vi får välja och det är inte alla förunnat att ha flera alternativ att välja mellan. Men det är svårt att välja! Till synes små val kan vara rent livsavgörande. Att välja någonting innebär ofta också att välja bort något annat. Liksom att säga ja samtidigt är att säga nej. Eller borde vara det. Vi kan inte göra allt som vi skulle vilja göra.

Att säga nej är svårt för många av oss. Att t.ex. ringa till en potentiell arbetsgivare för att tacka nej till ett jobb kan få kallsvetten att bryta ut hos många. De där sekunderna då telefonsignalerna går fram och hela jag vill välja att lägga på och bara strunta i alltsammans. Men då jag ändå mest av allt hoppas att rätt människa ska svara, så att jag får det hela överstökat.

Och hen svarar. Då gäller det att våga, och det gäller att vara tydlig. Bara säga rakt ut: jag har fattat mitt beslut, jag har gjort mitt val. Det är ibland både svårt och hemskt att sedan bara vara tyst. Svårt att inte förklara, bortförklara och prata på för att försöka ta udden av det faktum att det kanske blir jobbigt för arbetsgivaren att hitta någon annan i stället. Att minnas att detta faktiskt är ett arbetsärende för arbetsgivaren. Det är inte så att hen tänker att jag som tackar nej är världens största svikare som inte tar emot jobbet.

En bra anställd är en som har valt. Har valt att komma på jobb. Har valt bort något annat. Det är också i alla sammanhang lättare att samarbeta med en människa som tydligt säger ifrån: den här uppgiften passar mig, det här klarar jag av. Men den här uppgiften passar mig inte, den vill jag inte åta mig att sköta. Då vet alla inblandade vad som gäller. Då vet jag också att jag ska be om hjälp om jag inte klarar av de uppgifter jag åtagit mig, för människor räknar med att jag sköter det jag har lovat.

När jag precis har valt, och valt bort, och hjärtat fortfarande slår ovanligt snabbt efter telefonsamtalet jag nyss ringde, knäpper jag på radion och där spelas Gabriellas sång. Helen Sjöholm sjunger:  ”Det är nu som livet är mitt. Jag har fått en stund här på jorden.” Och jag skrattar till – det gäller att välja hur vi använder våra stunder. Innerst inne i ditt hjärta vet du vad du ska välja. Gör kloka val idag, eller se åtminstone till att du strävar mot det du vill välja.