Redan framme!

Nu, äntligen, tar jag mig stunden som behövs för att skriva ett blogginlägg! Jag vågar kanske inte önska gott nytt år, men det återstår ännu drygt elva månader av 2015, så god fortsättning på året i alla fall!

Jag vill lägga in min PK-kolum från 15 januari, så länge det ännu är januari:

Redan framme?

För ett tag sedan hörde jag mottot ”Jag är redan framme” och det satte myror i huvudet på mig. Om jag redan är framme finns det ju inget roligt kvar att se fram emot! Då är det ingen idé att ha mål eller drömmar i livet. Vad i hela världen är det här för ett skräp-motto? Nu tror jag mig ändå ha hittat ett sätt att tolka mottot på, så att det känns begripligt och rätt också för mig.

Tänk dig att du längtar efter vårens ljusa kvällar, med koltrastsång i björktoppen som avtecknar sig svart mot lilafärgad kvällshimmel, medan du halkar fram över nyssfrusen is av dagens smältvatten. Det knastrar under fötterna.

Fast nu är du inte där, utan i januari. Du bara tänker på en kväll i början av april.

Men sedan, fortare än kvickt, ÄR det en kväll i april, men du har bråttom. Så du spänner alla muskler i kroppen, hinner inte ens andas där du hastar fram i den vackra kvällen, och märker inte att det nu ÄR en sådan kväll som du längtat efter så länge. Du hör varken koltrasten eller isen som knastrar under dina fötter. I stället märker du plötsligt att björken inte alls är svart mot kvällshimlen, utan grön av mössöron.  Vart tog tiden vägen? Och rätt som det är lyser sedan löven gula och du undrar hur en sommar kan gå så fort ... Så här har det i alla fall känts för mig flera gånger.

Om jag däremot hela tiden bär med mig en känsla av att jag är framme, uppstår en trevligare relation mellan mig och tiden. Jag kan lita på att den sköter sitt, det vill säga den går och går, oberoende av vad jag gör. Då kan jag bara VARA. Och jag tror att det är endast genom att bara vara som vi på riktigt kan uppleva alla de stunder vi längtar efter. Genom att vara förstår vi att vi är där, när vi är där. Att vi är framme. Och där har vi det: vi är framme precis jämt.

Att vara framme betyder knappast att vi ska luta oss tillbaka och nöja oss med att allt är som det är (en annan av mina vänner brukar säga ”He e som he e”, och det fungerar stundvis också rätt bra som motto). Nej, vi kan fortfarande ha framtidsdrömmar och utvecklas som människor. Och när vi känner oss som att vi är framme kanske vi har lättare att se att allt som behövs för att vi ska uppnå våra mål eller utvecklas är ett enda steg vidare. Alltid bara det följande steget. Inte många steg på en gång.

Ja, ni vet, tiden går och går men klockan kommer ändå inte till dörren. Men det kan vi göra. Så gå ut och känn efter hur det känns där ute just nu. De andra stunderna kommer de också, när det är dags.