Skäri-Open!

Imorgon öppnar skärgården sin säsong här på Malmen i Pargas!

Strax börjar jag vara klar med förberedelserna. Det ska bli roligt - om än kanske inte så soligt. Det utlovas tydligen så mycket regn under veckoslutet att radion varnade för högt vattenstånd i åar, älvar och diken. Vi får se hur det går med vattnet i "Sonde" (sundet). Arrangörerna ställer upp med tält för oss som deltar att mysa i, och vi deltagare får stå för solglimtarna åt dem som har vågat sig ut.

Naturligtvis kommer vi ännu att anhålla allra, allra vördsammast av vädermakterna om att regnet håller paus på Malmen mellan klockan 10 och 15 imorgon. Vi ser alla så väldigt mycket fram emot att träffa många nyfikna människor vid våra presentationsbord. Välkomna!

Hos Yttra bjuds det på både det ena och det andra. Imorgon lanserar jag 4 x Yttra. Yttra blir en riktigt fyrhjuling! De mest ivriga besökarna kan till och med få med sig en alldeles egen nypa solsken. Kom själv till Nordeaplanen imorgon för att ta reda på hur!

Glad maj och må gott i det gröna!

Livstecken

Marssolen värmer bleka nästippar och jag väntar på maskrosorna! Liksom vårblommorna som sticker upp ur knappt tinad mull kommer här ett livstecken från Yttra, från mig.

Det är bokslutstider - och tid för att se framåt. För mig har tiden kring årskiftet inneburit förändringar och processer. Jag och min familj bytte bostad i november och det har tagit mig mycket länge att faktiskt flytta. Det går långsamt att få allt uppackat och iordningsställt, i bostaden och inombords. Men det är härligt att vara med om livet.

Yttras år har börjat fint med många olika text- och undervisningsprojekt. Tyvärr har detta lett till att den psykodramagrupp jag hade tänkt få igång under vårterminen inte fått plats i kalendern. Det fina är att det kommer nya möjligheter. Det roliga är att jobbet som företagare är varierande. Men jag längtar efter att få dra igång en ny grupp så fort jag kan. Ta kontakt - eller håll utkik efter annonser i din omgivning :)

Glad vår!

Julen är här!

Att döma av antalet blogginlägg jag skrivit under hösten kan man dra slutsatsen att det har varit en tung höst. Det är en korrekt slutsats - men nu är det jul och det finns äntligen tid att summera och tänka framåt!

Eftersom jag och min familj har flyttat har jag för tillfället ingen lokal för min gruppverksamhet, men det är saker på gång. Under hösten har en grupp träffats i Pargas och mina planer är att ha en vårgrupp också. Eventuellt blir det också en grupp i Helsingfors.

Inför julen vill jag här publicera min kolumntext från gårdagens Pargas Kungörelser och med den önska GOD JUL till alla där ute!

Det handlar om julen

Rubriken må fungera som en varning för dig som tycker att det är fel att allt handlar om julen så här en vecka innan. Jag hör till dem som gillar julen och gärna omger mig med juliga saker från och med första advent. Varför det? Julen är ju bäst på en sak – att göra det klart för alla vems plats vid julbordet som står tom.

När jag växte upp kunde vardagen vara jobbig, men aldrig någonsin julen. Då var alla i familjen på gott humör. Alla var tillsammans. Ibland hade vi släktingar på besök över julen, ibland åkte vi själva någonstans. Oavsett vad som stod på programmet innebar julen ledighet från att vara osams. En eventuell bidragande orsak till att det fanns ett stort lugn under mina barndomsjular var att färjorna till Nagu slutade gå på julaftonskvällen och sedan gick följande gång på julannandag. Det gällde helt enkelt att välja sida under julen, och sedan gilla läget.

Hur lugnt och skönt mammorna som dukade fram julmat i flera repriser hade det vet jag inte säkert. På något vis måste de ha klarat av detta utan att bli stressade. Och så fort bordet var avdukat kom sällskapsspelen fram. Där kunde vi sitta och spela, alla tillsammans, tills det var dags för nästa måltid.

När jag var 13 år skildes mina föräldrar. Med ens kändes allt alldeles fel när det blev jul. Varje julförberedelse kändes avig och utfördes med tårar på kinderna. Vad det än handlade om så fattades hälften. Julmusiken var proppmättad av tidigare jular. Julgranspynten doftade som vanligt av gammalt damm och av fuskpepparkakorna som jag hade gjort i dagis, men fel personer hängde dem i granen. Det tog många år innan jag slutade gråta på julen. Sedan dess har visserligen nya orsaker till jultårar dykt upp, men jag älskar ändå envist julen.

Jag tänker mig julborden runt om i landet och världen så här: det finns dukade platser för de gäster som är med just då och just där. Härligt! Och så finns det platser för alla dem som gärna hade fått vara med. Det är kanske omöjligt – eller kanske inte ens meningen – att vi ska fira jul i fullständig lycka. Kraven på att känna sådan lycka gör det förmodligen outhärdligt med ”We wish You a Merry Christmas” ur alla högtalare (nåja, den sången är faktiskt rätt jobbig också om man är vid mycket gott mod ...) Kan det vara så att om jag ger alla de känslor jag upplever lov att finnas, så kan de känslor jag längtar efter att känna också dyka upp innan julen är förbi? Så kära Julgubben, jag önskar en skön jul till alla. Och Julgubben finns!

Ät en sol!

Här om dagen märkte jag att vägytan var fylld av gula björklöv. Det påminde mig om när gräsmattan på våren fylls av maskrosor. Små bitar av solen som trillat ner på marken.

"Jag lät alla mina maskrosor finnas (...) För hela året drömde jag. Om vår korta sommar drömde jag. Och äntligen kom den, och jag fick rå om den. Då gömde jag, små sommarminnen gömde jag. Maskros som tändes, i solen som brändes, gömde jag”. Carl Antons visa har följt mig de senaste åren. En person som var viktig för mig gick ibland och nynnade på den ute på sommarstället. För exakt ett år sedan sjöng jag visan för en något förvånad skara gäster på hans minnesstund. Jag ville, och vill, minnas solen – den som lyste i honom och i oss alla oavsett årstid.

På Naturhistoriska riksmuseets nätsidor läser jag fakta om solen. Tydligen skulle det rymmas en miljon jordar i solen. Oj, tänker jag. Men varje år får vi njuta av betydligt fler än 1 miljon minisolar i form av maskrosor och höstlöv här på jordens yta. Jag läser också att det är ungefär 4,5 miljarder år tills solen får slut på sitt bränsle. Då kommer den att äta upp jorden och diverse andra himlakroppar. Jag funderar på om det här är sorgligt eller inte? Om man talar om att leva i nuet – vilket hör till hos oss just nu – har det knappast någon relevans. Ändå undrar jag: hur ser jorden ut då? Kommer det att finnas människor som på riktigt förbereder sig på att tillvaron går mot sitt slut? Hör vi som lever nu redan till dem? Det händer hela tiden så mycket omkring oss, men det har det väl alltid gjort? Naturen och vädret förändras. Arter dör ut. Människors levnadsförhållanden förändras också. Det mesta sker långsamt, och utan att direkt inkräkta på vår stund med en tekopp i tevesoffan, men ändå reagerar vi kanske med förskräckelse på förändringar i vår närmiljö. Just nu drar ett moln av skam över solen hos mig när jag tänker på hur en del människor i mitt hemland reagerar på vissa aktuella förändringar.

Faktum kvarstår: Solen kommer att äta upp vår jord. Innan dess kommer den att tända miljarder maskrosor för oss att njuta av, antingen genom att titta på dem eller genom att äta dem om vi vill och förstår oss på. Kanske kan vi knapra på höstlöven också?

Som avslutande hälsning i ett mejl jag fick för länge sedan stod det: ”Ät en sol så blir du glad!” Vare sig man förstår  uppmaningen ordagrant eller mera symboliskt tycker jag det var en uppmaning värd att följa. Och sprida till andra. Så kan vi skina, i väntan på att solen äter oss ...

(Kolumn i PK 24.9.2015)

Några platser kvar i psykodramagruppen

Varmt välkommen med i psykodramagruppen som startar på tisdag 15.9 kl. 17.30-20.30 i Pargas!

När solen klättrar allt lägre upp på himlen är det dags att avsätta tid på att bara göra något för sin egen skull. Vardagen är fullsmockad av saker att hinna med och fem träffar i en psykodramagrupp är förstås fem saker och femton timmar till att hinna med. Men kanske kan de här timmarna ändå bli en energiuppladdning så att krafterna räcker till allt det andra? Eller kanske psykodramagruppen kan hjälpa dig att välja vad du verkligen på riktigt vill och behöver hinna med?

Psykodrama är för mig som att på ett tryggt och fantasifullt sätt dyka in i vad det är att vara människa. Det är inte lätt att vara människa, det är inte alltid roligt, men det är spännande!

Kort eller långt? Och lite info om hösten

Lisa Nilssons sång "Var är du min vän" har fem verser. En för våren, en för sommaren, en för hösten och en för vintern. Varje vers börjar med orden "Nu är X här", där X står för en ny årstid varje gång. Efter ett mellanspel kommer den femte versen där årstiden bytts ut mot "livet". Sångtexten är inte speciellt lång.

Nu när sommaren småningom kommer att övergå i höst kommer jag att tänka på den här sången och hur den speglar min uppfattning av tillvaron: årstiderna går fort. De kan kännas långa, de kan vara händelserika, men när följande årstid står för dörren känns det som att det inte var länge sedan sist.

I första delen av trilogin Vargskinnet skriver Kerstin Ekman om svenska Lappland, mestadels i början av 1900-talet. Enligt den här boken (Guds barmhärtighet) räknar samerna med åtta årstider, som alla har egna benämningar.

Det här får mig att fundera på om tiden skulle gå ännu fortare om den vore indelad i åtta kapitel, eller om det i stället skulle vara lättare att ha tålamod att bara vistas i den tid som är? Kan det vara så att vi ibland längtar vidare till nästa årstid, i stället för att njuta av den där vi befinner oss, för att det känns alltför avlägset att vänta ca 12 veckor?

Hur många kapitel har livet? Ett eller många? Går ett liv fort eller långsamt?

Jag vet inte, men jag funderar. Just under sommaren är det ändå härligt många som lyckas stanna upp och se sig omkring.

Om du vill sikta framåt mot nästa årstid kommer här en liten infopuff:
I höst startar jag en ny psykodramagrupp i Pargas (startdatum 15.9).
Dessutom kommer min goda vän Martina Lindroos att hålla en Reiki-kurs (nivå 1, i november) hos Yttra i Pargas. Hör av dig för mera info och välkommen med!

Midsommar - midårs

Våren, tiden då mycket återvänder och då det ljusnar, är förbi. Men för min del känns det som att mycket också ljusnar först nu, i samband med att vi på norra halvklotet i själva verket småningom börjar gå mot en mindre ljusmängd. För prick två år sedan bloggade jag om mitt midsommarvemod - i år känner jag inget sådant. I stället noterar jag med glädje att det fortfarande finns mycket kvar av året. Enligt min kalender är vi midårs mellan den första och den andra juli.

Jag ser mycket fram emot hösten: då kommer jag att jobba med åtminstone en regelbunden psykodramagrupp i Pargas, och kanske med en i Helsingfors, och då tänker jag också lägga manken till för att bli klar med mitt slutarbete inom psykodrama. Det heter ju att för varje dörr som stängs, öppnas flera nya, och det här året handlar för mig mycket om att stänga och öppna dörrar.

Just nu vill jag ändå bara vara vidöppen för midsommaren. Det långsamma gröna, det vilda fågelkvittret, det matta nattljuset, de tjocka dofterna och de unika människorna omkring mig. Hoppas du kan göra likadant!

I april stod jag inför flera olika valmöjligheter och då skrev jag så här i min kolumn i Pargas Kungörelser:

Att välja

Vi lever i valtider just nu. Förutom riksdagsvalet är det många som också ska välja eller nyss har valt studieinriktning eller sommarjobb.  Vi som väljer är lyckligt lottade. Vi får välja och det är inte alla förunnat att ha flera alternativ att välja mellan. Men det är svårt att välja! Till synes små val kan vara rent livsavgörande. Att välja någonting innebär ofta också att välja bort något annat. Liksom att säga ja samtidigt är att säga nej. Eller borde vara det. Vi kan inte göra allt som vi skulle vilja göra.

Att säga nej är svårt för många av oss. Att t.ex. ringa till en potentiell arbetsgivare för att tacka nej till ett jobb kan få kallsvetten att bryta ut hos många. De där sekunderna då telefonsignalerna går fram och hela jag vill välja att lägga på och bara strunta i alltsammans. Men då jag ändå mest av allt hoppas att rätt människa ska svara, så att jag får det hela överstökat.

Och hen svarar. Då gäller det att våga, och det gäller att vara tydlig. Bara säga rakt ut: jag har fattat mitt beslut, jag har gjort mitt val. Det är ibland både svårt och hemskt att sedan bara vara tyst. Svårt att inte förklara, bortförklara och prata på för att försöka ta udden av det faktum att det kanske blir jobbigt för arbetsgivaren att hitta någon annan i stället. Att minnas att detta faktiskt är ett arbetsärende för arbetsgivaren. Det är inte så att hen tänker att jag som tackar nej är världens största svikare som inte tar emot jobbet.

En bra anställd är en som har valt. Har valt att komma på jobb. Har valt bort något annat. Det är också i alla sammanhang lättare att samarbeta med en människa som tydligt säger ifrån: den här uppgiften passar mig, det här klarar jag av. Men den här uppgiften passar mig inte, den vill jag inte åta mig att sköta. Då vet alla inblandade vad som gäller. Då vet jag också att jag ska be om hjälp om jag inte klarar av de uppgifter jag åtagit mig, för människor räknar med att jag sköter det jag har lovat.

När jag precis har valt, och valt bort, och hjärtat fortfarande slår ovanligt snabbt efter telefonsamtalet jag nyss ringde, knäpper jag på radion och där spelas Gabriellas sång. Helen Sjöholm sjunger:  ”Det är nu som livet är mitt. Jag har fått en stund här på jorden.” Och jag skrattar till – det gäller att välja hur vi använder våra stunder. Innerst inne i ditt hjärta vet du vad du ska välja. Gör kloka val idag, eller se åtminstone till att du strävar mot det du vill välja.