Redan framme!

Nu, äntligen, tar jag mig stunden som behövs för att skriva ett blogginlägg! Jag vågar kanske inte önska gott nytt år, men det återstår ännu drygt elva månader av 2015, så god fortsättning på året i alla fall!

Jag vill lägga in min PK-kolum från 15 januari, så länge det ännu är januari:

Redan framme?

För ett tag sedan hörde jag mottot ”Jag är redan framme” och det satte myror i huvudet på mig. Om jag redan är framme finns det ju inget roligt kvar att se fram emot! Då är det ingen idé att ha mål eller drömmar i livet. Vad i hela världen är det här för ett skräp-motto? Nu tror jag mig ändå ha hittat ett sätt att tolka mottot på, så att det känns begripligt och rätt också för mig.

Tänk dig att du längtar efter vårens ljusa kvällar, med koltrastsång i björktoppen som avtecknar sig svart mot lilafärgad kvällshimmel, medan du halkar fram över nyssfrusen is av dagens smältvatten. Det knastrar under fötterna.

Fast nu är du inte där, utan i januari. Du bara tänker på en kväll i början av april.

Men sedan, fortare än kvickt, ÄR det en kväll i april, men du har bråttom. Så du spänner alla muskler i kroppen, hinner inte ens andas där du hastar fram i den vackra kvällen, och märker inte att det nu ÄR en sådan kväll som du längtat efter så länge. Du hör varken koltrasten eller isen som knastrar under dina fötter. I stället märker du plötsligt att björken inte alls är svart mot kvällshimlen, utan grön av mössöron.  Vart tog tiden vägen? Och rätt som det är lyser sedan löven gula och du undrar hur en sommar kan gå så fort ... Så här har det i alla fall känts för mig flera gånger.

Om jag däremot hela tiden bär med mig en känsla av att jag är framme, uppstår en trevligare relation mellan mig och tiden. Jag kan lita på att den sköter sitt, det vill säga den går och går, oberoende av vad jag gör. Då kan jag bara VARA. Och jag tror att det är endast genom att bara vara som vi på riktigt kan uppleva alla de stunder vi längtar efter. Genom att vara förstår vi att vi är där, när vi är där. Att vi är framme. Och där har vi det: vi är framme precis jämt.

Att vara framme betyder knappast att vi ska luta oss tillbaka och nöja oss med att allt är som det är (en annan av mina vänner brukar säga ”He e som he e”, och det fungerar stundvis också rätt bra som motto). Nej, vi kan fortfarande ha framtidsdrömmar och utvecklas som människor. Och när vi känner oss som att vi är framme kanske vi har lättare att se att allt som behövs för att vi ska uppnå våra mål eller utvecklas är ett enda steg vidare. Alltid bara det följande steget. Inte många steg på en gång.

Ja, ni vet, tiden går och går men klockan kommer ändå inte till dörren. Men det kan vi göra. Så gå ut och känn efter hur det känns där ute just nu. De andra stunderna kommer de också, när det är dags.

Orka

På isländska betyder orka energi. På förpackningar i matbutiken står det alltså "orka" och sedan siffran som berättar hur mycket energi just den produkten innehåller räknat i t.ex. kilokalorier. Det här tycker jag är roligt, och värt några minuters tankelek. Hoppas du orkar läsa ...

"Jag orkar inte" kan betyda att min energi är slut, men också att jag är mätt. Det kan också betyda att jag helt enkelt inte ids, vilket förstås kan bero på att min energi är slut, men också på att min vilja inte räcker till för att göra någonting.

Ibland är jag så mätt att jag inte vill, och då talar jag inte nödvändigtvis om fysisk mättnad på mat. Ibland är jag så trött att jag inte orkar. Ibland vill jag så mycket att jag gör, fastän min energi är slut sedan länge. Ibland blir saker och ting inte av för att jag inte ids och ibland för att jag inte orkar och ibland för att jag inte vill. Ibland händer det ju också sig att jag glömmer, och då är det säkert också fråga om missriktad energi.

På produkter i matbutiken får vi dessutom läsa vad energiinnehållet består av. T.ex. nämns ofta mättat eller omättat fett. Ibland verkar livet var sådant att det uppstår en mättnad. Det blir för mycket, helt enkelt. För mycket att göra. För många intryck. För lite sömn. För lite egen tid (vad det nu sedan betyder, all tid jag har är ju min egen). Och då är det som om produkten skär sig och far illa. Det blir obalans. Energinivån kanske består, går förlorad eftersom ingen kan tillgodogöra sig energin. Och då känns det som att det inte finns någon energi alls. Det är då det behövs vilja (eller vila?). En riktning. Ett mål. Ett mellanmål, kanske? Eller en krydda. Ett skratt, eller ett avbrott i rutinen kanske?

Hur högt är energivärdet för dig om du tänker dig att du är  en produkt på butikshyllan just nu, i skrivande stund en närapå stormig skymningsmåndagseftermiddag i medlet av december? Ligger värdet högt eller lågt? Hurdan energi baserar sig värdet på? Vad är du mättad av och på vilket område består du av omättad energi? Måste du orka kämpa, eller får du trappa ner och sänka ribborna omkring dig? Ta en paus, ett mellanmål, och ladda upp.

Så tänker jag just nu om energi och att orka. Och jag skriver med tacksamhet över året som snart är slut (NB! inte över ATT året är slut) och med önskan om en underbart balanserande, inspirerande, avkopplande och energigivande jul- och nyårshelg till dig som läser detta!

Välkommen på Osaava nainen

Det här veckoslutet hittar man mig i mässcentret i Åbo på mässan Osaava nainen, som på svenska säkert kunde heta Kvinnor kan.

Yttra och tre andra företag i välmåendebranschen har byggt upp en välmåendehörna på 4 kvadratmeter. Där finns det gott om hjärterum!

Idag kl. 13.30 berättar jag på A-hallens scen om vad Emotionera går ut på. Imorgon k. 13 berättar jag om Emotionera på finska. Hör av dig om du vill komma på mässan, för jag har ännu några fribiljetter kvar!

Välkommen!

Molnhjärta

Jag skulle bara snabbt, mitt i morgonkaoset med att föra barnen till dagis och själv hinna till jobbet, knäppa ett par bilder av luft för att göra kraftkort inför mässan Osaava Nainen - Kvinnor kan i oktober.

När jag tittar en gång till upp mot molnen jag nyss fotat får jag syn på ett moln som har ett budskap. Titta!

Titta dig omkring - det finns viktiga saker att se, ofta när och där vi minst anar det!

"Mycket just nu" och Emotionera!®

"Det är mycket nu!" sa alltid en person som jag jobbade ihop med för många många år sedan. Vad som än hände utbrast hen i en liten suck och ett "Det är mycket nu!"

Så som mitt liv ser ut just nu kan jag ofta se framför mig den här personen och blir full i skratt då uttalande så väl stämmer in på min egen vardag. För det är faktiskt mycket nu.

Och jag tänker att det är fantastiskt! Tänk att få leva så att det är fullt upp. Tänk, vilken gåva! Men det är en gåva som är svår att använda. Det går lätt så att "Det är mycket nu!" förvandlas till stress, trötthet, sömnproblem, magont, huvudvärk ... För att inte tala om ett helt gäng med tankar som kanske följer i släptåg: Hur ska jag hinna? Hur ska jag orka med den här veckan? Tänk om de andra tycker att jag missköter mitt jobb? Jag räcker inte till!

Men det finns några knep att ta till. Till synes självklara, men ändå inte alltid och för alla.

För det första: andas! Det finns alltid tid att andas. Eller hur?

För det andra: just nu är just nu. Varken mer eller mindre. Just nu är inte samtidigt den där fullspäckade dagen eller veckan längre fram i kalendern. Just nu är inte ens samtidigt en stund senare idag. Det är bara just nu, när du andas både in och ut och befinner dig på bara ett enda ställe. Det räcker. Du behöver faktiskt inte befinna dig på fler ställen samtidigt ...

För dig som vill ha en minisemester från spring och jäkt, eller för dig som vill öva dig i att vara i nuet eller hitta dina egna åskledare i kroppen (alltså där inkapslade känslor och stress kommer ut i form av t.ex. huvudvärk) passar också Yttras Emotionera!®-verkstäder bra. I Pargas blir det tre sådana under hösten:

tisdag 30.9 kl. 17.30-20.30
måndag 20.10 kl. 17.30-20.30
onsdag 12.11 kl. 17.30-20.30

Adressen är Hällnäsvägen 3 A.

Dessutom ordnar Yttra i samarbete med Pontus Anckar en veckoslutskurs med både Emotionera!® och Antigymnastik. Det här blir 10-12.10 i Folkhögskolan i Pjukala (i Pargas) och det kommer att blir en avlsappnande helhet i fin miljö. Unna dig en minisemester!

Välkommen med! Och kom ihåg att andas!

Identitet

Vem är jag? Hur kommer min identitet till uttryck i det jag gör? Vad är det meningen att jag ska göra? Vad gör jag bäst? Vad mår jag bäst av att göra?

Den här sommaren har jag genomlevt och fått bukt med en identitetskris som jag egentligen inte var så väldigt medveten om i våras när jag fick ett lärarjobb vid sidan om jobbet i mitt eget företag. Eftersom jag i några års tid har lagt ner massor av energi på att bygga upp min företagaridentitet var det svårt för mig att jobba också som anställd. Det kändes som att jag på nåt vis sålde min själ, för att använda ett klichéuttryck.

Nu har ett nytt skolår kört igång, och jag är kvar på deltidsjobbet och förutom att det är jätteroligt att träffa alla fantastiska elever och kollegor känns det nu också på riktigt roligt att jobba i skolan! Jag har kommit fram till att ingen kan ta ifrån mig min identitet. Oavsett vad jag jobbar med så är det JAG som jobbar och jag kan göra det på mitt sätt. Min identitet kan och får och ska synas i det jag gör, för då blir det bra. Då blir det helhjärtat och då blir det tvåvägskommunikation: jag ger och jag får. Och jag utvecklas. Det är en fin gåva att varje dag få träffa tonåringar och se glimtar av deras utveckling samtidigt som jag själv förändras och hittar nya tankebanor. Det här läsåret är jag alltså stolt lärare OCH företagare!

Och jag återkommer snart till datum för höstens Emotionera-verkstäder. Jag ser väldigt mycket fram emot alla människor och grupper jag kommer att få möta fram till nästa sommar.

Ha en riktigt fin och skön sista kalendersommarvecka!

Måsfågelperspektiv

Midsommartiden närmar sig och traditionsenligt har jag deltagit i psykodramaveckan vid Hangö sommaruniversitet. En vecka av olika perspektiv på livet. Tiden känns kort och samtidigt som en evighet, närvaron är totalt här och nu, men kan samtidigt vara i 1000 tidigare upplevda stunder. Alla stunder kommer och går och det är bara att göra något med dem (en liten koppling till mitt förra blogginlägg här, det kan ju vara svårt att veta vad man ska göra med livets mångfald, eller med stunden ...)

Nog med de här kryptiska formuleringarna. Nu vill jag berätta om mitt fågeltema.

Under veckan i Hangö sover jag i tält på campingplatsen och redan den första kvällen fick jag bevingade gäster. Det var några trutar som kom på besök. I ärlighetens namn har jag börjat undra om det kanske ändå var fiskmåsar som verkade stora som trutar för att de kom så nära, men jag räknar mig som en rätt så god fågelkännare och är ganska säker på att det var gråtrutar. Nå, det är som det är med den saken.

I alla fall landade en av fåglarna på tälttaket och där blev den sittande en god stund. Jag såg konturerna av simfötterna genom tältduken och trodde först att det var en fladdermus. Men så insåg jag att solen sken och att de inte hade låtit på samma sätt om en fladdermus. Jag beslöt mig för att komma ännu närmare inpå fågeln så jag reste mig upp på knä och klämde till under den ena fågelfoten. Truten satt kvar. Jag tryckte till igen och märkte att det var en tung fågel! Jag strök den under foten och kittlade lite. Det enda truten gjorde var att maka på sig lite grann, men när jag med vänlig röst bad den att inte uttnyttja mitt tält som toalett flög den iväg. Jag fortsatte med vad jag höll på med men strax fick jag se siluetten av en fågel som kom spatserande på marken, strax utanför tältet. Siluetten rörde sig från ena tälthörnet mot tältdörren och strax syntes samma besökare tydligt genom det fördragna myggnätet. Jag hade ställt min odiskade middagstallrik precis utanför tältdörren, och måsfågeln lät sig väl smaka. Men så upptäckte den mig innanför myggnätet, våra ögon möttes en stund och sedan flax-flyttade den lite förstrött på sig några meter för att fortsätta med att fördiska min Trangia-kastrull.

Ibland är det roligt att ha en stor trut. Att anses vara stor i truten är väl kanske mindre roligt. Men lite lagom ska man ju hålla sig framme och höras här i livet. Åtminstone mås-mycket!

Bevingad midsommar önskar jag er som läste så här långt!