Vem är jag? Hur kommer min identitet till uttryck i det jag gör? Vad är det meningen att jag ska göra? Vad gör jag bäst? Vad mår jag bäst av att göra?
Den här sommaren har jag genomlevt och fått bukt med en identitetskris som jag egentligen inte var så väldigt medveten om i våras när jag fick ett lärarjobb vid sidan om jobbet i mitt eget företag. Eftersom jag i några års tid har lagt ner massor av energi på att bygga upp min företagaridentitet var det svårt för mig att jobba också som anställd. Det kändes som att jag på nåt vis sålde min själ, för att använda ett klichéuttryck.
Nu har ett nytt skolår kört igång, och jag är kvar på deltidsjobbet och förutom att det är jätteroligt att träffa alla fantastiska elever och kollegor känns det nu också på riktigt roligt att jobba i skolan! Jag har kommit fram till att ingen kan ta ifrån mig min identitet. Oavsett vad jag jobbar med så är det JAG som jobbar och jag kan göra det på mitt sätt. Min identitet kan och får och ska synas i det jag gör, för då blir det bra. Då blir det helhjärtat och då blir det tvåvägskommunikation: jag ger och jag får. Och jag utvecklas. Det är en fin gåva att varje dag få träffa tonåringar och se glimtar av deras utveckling samtidigt som jag själv förändras och hittar nya tankebanor. Det här läsåret är jag alltså stolt lärare OCH företagare!
Och jag återkommer snart till datum för höstens Emotionera-verkstäder. Jag ser väldigt mycket fram emot alla människor och grupper jag kommer att få möta fram till nästa sommar.
Ha en riktigt fin och skön sista kalendersommarvecka!
Monday, 25 August 2014
Friday, 13 June 2014
Måsfågelperspektiv
Midsommartiden närmar sig och traditionsenligt har jag deltagit i psykodramaveckan vid Hangö sommaruniversitet. En vecka av olika perspektiv på livet. Tiden känns kort och samtidigt som en evighet, närvaron är totalt här och nu, men kan samtidigt vara i 1000 tidigare upplevda stunder. Alla stunder kommer och går och det är bara att göra något med dem (en liten koppling till mitt förra blogginlägg här, det kan ju vara svårt att veta vad man ska göra med livets mångfald, eller med stunden ...)
Nog med de här kryptiska formuleringarna. Nu vill jag berätta om mitt fågeltema.
Under veckan i Hangö sover jag i tält på campingplatsen och redan den första kvällen fick jag bevingade gäster. Det var några trutar som kom på besök. I ärlighetens namn har jag börjat undra om det kanske ändå var fiskmåsar som verkade stora som trutar för att de kom så nära, men jag räknar mig som en rätt så god fågelkännare och är ganska säker på att det var gråtrutar. Nå, det är som det är med den saken.
I alla fall landade en av fåglarna på tälttaket och där blev den sittande en god stund. Jag såg konturerna av simfötterna genom tältduken och trodde först att det var en fladdermus. Men så insåg jag att solen sken och att de inte hade låtit på samma sätt om en fladdermus. Jag beslöt mig för att komma ännu närmare inpå fågeln så jag reste mig upp på knä och klämde till under den ena fågelfoten. Truten satt kvar. Jag tryckte till igen och märkte att det var en tung fågel! Jag strök den under foten och kittlade lite. Det enda truten gjorde var att maka på sig lite grann, men när jag med vänlig röst bad den att inte uttnyttja mitt tält som toalett flög den iväg. Jag fortsatte med vad jag höll på med men strax fick jag se siluetten av en fågel som kom spatserande på marken, strax utanför tältet. Siluetten rörde sig från ena tälthörnet mot tältdörren och strax syntes samma besökare tydligt genom det fördragna myggnätet. Jag hade ställt min odiskade middagstallrik precis utanför tältdörren, och måsfågeln lät sig väl smaka. Men så upptäckte den mig innanför myggnätet, våra ögon möttes en stund och sedan flax-flyttade den lite förstrött på sig några meter för att fortsätta med att fördiska min Trangia-kastrull.
Ibland är det roligt att ha en stor trut. Att anses vara stor i truten är väl kanske mindre roligt. Men lite lagom ska man ju hålla sig framme och höras här i livet. Åtminstone mås-mycket!
Bevingad midsommar önskar jag er som läste så här långt!
Nog med de här kryptiska formuleringarna. Nu vill jag berätta om mitt fågeltema.
Under veckan i Hangö sover jag i tält på campingplatsen och redan den första kvällen fick jag bevingade gäster. Det var några trutar som kom på besök. I ärlighetens namn har jag börjat undra om det kanske ändå var fiskmåsar som verkade stora som trutar för att de kom så nära, men jag räknar mig som en rätt så god fågelkännare och är ganska säker på att det var gråtrutar. Nå, det är som det är med den saken.
I alla fall landade en av fåglarna på tälttaket och där blev den sittande en god stund. Jag såg konturerna av simfötterna genom tältduken och trodde först att det var en fladdermus. Men så insåg jag att solen sken och att de inte hade låtit på samma sätt om en fladdermus. Jag beslöt mig för att komma ännu närmare inpå fågeln så jag reste mig upp på knä och klämde till under den ena fågelfoten. Truten satt kvar. Jag tryckte till igen och märkte att det var en tung fågel! Jag strök den under foten och kittlade lite. Det enda truten gjorde var att maka på sig lite grann, men när jag med vänlig röst bad den att inte uttnyttja mitt tält som toalett flög den iväg. Jag fortsatte med vad jag höll på med men strax fick jag se siluetten av en fågel som kom spatserande på marken, strax utanför tältet. Siluetten rörde sig från ena tälthörnet mot tältdörren och strax syntes samma besökare tydligt genom det fördragna myggnätet. Jag hade ställt min odiskade middagstallrik precis utanför tältdörren, och måsfågeln lät sig väl smaka. Men så upptäckte den mig innanför myggnätet, våra ögon möttes en stund och sedan flax-flyttade den lite förstrött på sig några meter för att fortsätta med att fördiska min Trangia-kastrull.
Ibland är det roligt att ha en stor trut. Att anses vara stor i truten är väl kanske mindre roligt. Men lite lagom ska man ju hålla sig framme och höras här i livet. Åtminstone mås-mycket!
Bevingad midsommar önskar jag er som läste så här långt!
Friday, 2 May 2014
Hav och barrskog
Jag frågar, vad är lycka, kvällens frid,
en tryckning av en tass och intet mera
att segla ut ur gyttja, säv och vass
och havets stora frihet estimera.
Ack vad är livet, livet är en dröm
En stor och mycket egendomlig ström.
Jag känner ömhet på den vilsna leden
men jag vet inte vad som jag ska göra med den,
och världens mångfald trycker som ett lass.
Jag längtar efter rodrets fasta tryckning i min tass.
en tryckning av en tass och intet mera
att segla ut ur gyttja, säv och vass
och havets stora frihet estimera.
Ack vad är livet, livet är en dröm
En stor och mycket egendomlig ström.
Jag känner ömhet på den vilsna leden
men jag vet inte vad som jag ska göra med den,
och världens mångfald trycker som ett lass.
Jag längtar efter rodrets fasta tryckning i min tass.
Tove Jansson, Sent i
november
Läs muminböckerna. Om du inte gjort det förr, gör det. Om du
gjort det tidigare, läs dem på nytt. Kanske de kan visa dig nya vägar att gå?
Dagen vaknar, smyger sig på
Visar stigar som jag ska gå
Genom barrskog med ljudlösa steg
Utan fotspår som leder min väg
Till det högsta berget
Visar stigar som jag ska gå
Genom barrskog med ljudlösa steg
Utan fotspår som leder min väg
Till det högsta berget
Ingela ”Pling” Forsman, Ingenmansland
Ha en underbar maj!
Friday, 11 April 2014
Fri tid eller fritid
Idag hade jag plötsligt och äntligen några timmar tid.
Arbetstid. Egen tid. Fri tid. Inte fritid, men ändå verkligen fri tid. Tid att disponera över helt själv.
Utmattad lade jag mig ner, platt och raklång, och kände att jag skulle kunna bara försvinna. Ingen visste just då var jag var, eller vad jag gjorde. Ingen förväntade sig just då att jag skulle vara någonstans eller finnas till hands. Kanske någon tänkte på mig, vad vet jag? Jag visste bara att jag fanns, men jag kände mig som att jag inte fanns.
Efter en stund kände jag ändå ny energi flöda till, någonstans ifrån. Jag steg upp och satte mig vid datorn. Skrev en offert som länge legat och väntat. Och när offerten var klar fanns den plötsligt där: idén! En idé som innebär ett nytt koncept, en ny produkt för min firma! Det känns som om en nyckel har vridits om och jag ser både mig själv och mitt arbete ur ytterligare en synvinkel.
Och igen en gång har jag fått uppleva att åtminstone för mig är det så, att någonstans där innuti finns det andra tankar än de vi vanligen tänker. Men det verkar krävas stunder av uppgivenhet, utmattning och tomhet för att vi ska klara av att lyssna, se och ta till oss det som så uppenbart finns inom räckhåll.
För mig är mitt företagande en skapande, kreativ verksamhet. Det är länge sedan jag senast försökte mig på att skapa ett "riktigt" konstverk, men jag anar att en konstnär kan känna som jag gör nu: en väldig iver att jobba vidare på idén som fötts, att genast få se vad den kan föra med sig och hur den går att vidareutveckla.
Men fortsättningen och idéförädlingen ska skötas så som idén föddes, tror jag. Det vill säga det är bara att följa med, och lita på att de rätta tankarna, situationerna och mötena kommer, när de kommer. Och att jag då förstår att så sker, förutsatt att jag skapar utrymme. Bara jag ger mig själv fri tid och ger själva livet utrymme.
Tag plats! Universum avgår från spår ...
Arbetstid. Egen tid. Fri tid. Inte fritid, men ändå verkligen fri tid. Tid att disponera över helt själv.
Utmattad lade jag mig ner, platt och raklång, och kände att jag skulle kunna bara försvinna. Ingen visste just då var jag var, eller vad jag gjorde. Ingen förväntade sig just då att jag skulle vara någonstans eller finnas till hands. Kanske någon tänkte på mig, vad vet jag? Jag visste bara att jag fanns, men jag kände mig som att jag inte fanns.
Efter en stund kände jag ändå ny energi flöda till, någonstans ifrån. Jag steg upp och satte mig vid datorn. Skrev en offert som länge legat och väntat. Och när offerten var klar fanns den plötsligt där: idén! En idé som innebär ett nytt koncept, en ny produkt för min firma! Det känns som om en nyckel har vridits om och jag ser både mig själv och mitt arbete ur ytterligare en synvinkel.
Och igen en gång har jag fått uppleva att åtminstone för mig är det så, att någonstans där innuti finns det andra tankar än de vi vanligen tänker. Men det verkar krävas stunder av uppgivenhet, utmattning och tomhet för att vi ska klara av att lyssna, se och ta till oss det som så uppenbart finns inom räckhåll.
För mig är mitt företagande en skapande, kreativ verksamhet. Det är länge sedan jag senast försökte mig på att skapa ett "riktigt" konstverk, men jag anar att en konstnär kan känna som jag gör nu: en väldig iver att jobba vidare på idén som fötts, att genast få se vad den kan föra med sig och hur den går att vidareutveckla.
Men fortsättningen och idéförädlingen ska skötas så som idén föddes, tror jag. Det vill säga det är bara att följa med, och lita på att de rätta tankarna, situationerna och mötena kommer, när de kommer. Och att jag då förstår att så sker, förutsatt att jag skapar utrymme. Bara jag ger mig själv fri tid och ger själva livet utrymme.
Tag plats! Universum avgår från spår ...
Thursday, 13 March 2014
Långsamt
Tack Sara för din kommentar på mitt förra blogginlägg, den betyder mycket för mig!
Min blogg fungerar enligt "långsamhetens lov". I motsats till vad som sägs om bloggar och hur man ska sköta dem, tillåter jag mig att skriva sällan. Nu har jag också tillåtit mig att svara dig med lång fördröjning. Jag tänker inte bortförklara detta, utan jag vill berätta om insikter jag gjort under tiden.
Genom att lämna din kommentar obesvarad så här länge har jag burit den med mig och tänkt på den väldigt ofta - säkert oftare än om jag svarat direkt. Så här har det varit: Först tänkte jag "Jag borde svara", sedan "Jag borde ha svarat redan" och sedan "Oj oj oj, nej, så rysligt, jag borde ju ha svarat för länge sedan!"
Och någonstans där kom tanken - det är okej som det är eftersom alla de här tankarna på att skriva ett svar till dig har innehållit minnet av din kommentar, orden "Tack för påminnelserna!" Och dessutom har jag varje gång jag tänkt att jag borde svara också känt glädje över att du har läst vad jag skrivit!
Jag påstår inte att det långsamma alltid är det rätta, men det KAN synliggöra vilka krav jag/vi ställer på mig/oss. TACK Sara!
Min blogg fungerar enligt "långsamhetens lov". I motsats till vad som sägs om bloggar och hur man ska sköta dem, tillåter jag mig att skriva sällan. Nu har jag också tillåtit mig att svara dig med lång fördröjning. Jag tänker inte bortförklara detta, utan jag vill berätta om insikter jag gjort under tiden.
Genom att lämna din kommentar obesvarad så här länge har jag burit den med mig och tänkt på den väldigt ofta - säkert oftare än om jag svarat direkt. Så här har det varit: Först tänkte jag "Jag borde svara", sedan "Jag borde ha svarat redan" och sedan "Oj oj oj, nej, så rysligt, jag borde ju ha svarat för länge sedan!"
Och någonstans där kom tanken - det är okej som det är eftersom alla de här tankarna på att skriva ett svar till dig har innehållit minnet av din kommentar, orden "Tack för påminnelserna!" Och dessutom har jag varje gång jag tänkt att jag borde svara också känt glädje över att du har läst vad jag skrivit!
Jag påstår inte att det långsamma alltid är det rätta, men det KAN synliggöra vilka krav jag/vi ställer på mig/oss. TACK Sara!
Wednesday, 26 February 2014
Tacksamhet
Att vara tacksam sätter igång en god cirkel. Har du någon gång försökt dig på att tänka ut allt som du kan vara glad över att du har? Ibland när jag får en känsla av att det är en jobbig dag som nyss börjat har jag märkt att det bästa botemedlet är att verkligen känna tacksamhet.
Idag har jag en bra dag på gång, men det går för sig att ha en tacksamhetsstund i alla fall. Just nu dyker de här tankarna upp hos mig:
Tack för att det är en normal vardag idag, vi fyra i min kärnfamilj är friska idag och jag har möjlighet att jobba. Tack. Tack för alla kontakter jag har via min e-post och de möten med andra människor som jag har framför mig idag. Människor kommer att le mot mig, vi kommer att hälsa på varandra och säga trevliga saker till varandra - tack för det! Tack för att jag sen på kvällen igen får vara hemma med min familj och höra hur deras dag har varit. Tack för att vi har möjlighet att skratta tillsammans och för att vi har en tvättmaskin ... Tack också för att jag kan åka till butiken och köpa mat åt oss. Tack för att jag ÄR. Tack för att det räcker att vara. Tack för alla de människor omkring mig som tar fram det bästa hos mig och som också låter mig lära mig mera om vem jag är. Tack för att jag får utvecklas hela tiden.
Goda cirklar är viktiga och starka. När jag övat ett tag på att känna tacksamhet är det ingen hejd på allt jag kommer på att vara glad och tacksam över. (Listan blev ju i längsta laget här ovan också.)
Jag har nyss läst en bok som jag tyckte var lite svårläst, men som jag är glad att jag kämpade mig igenom: "The Soul of Money" av Lynne Twist. Så här skriver hon:
Idag har jag en bra dag på gång, men det går för sig att ha en tacksamhetsstund i alla fall. Just nu dyker de här tankarna upp hos mig:
Tack för att det är en normal vardag idag, vi fyra i min kärnfamilj är friska idag och jag har möjlighet att jobba. Tack. Tack för alla kontakter jag har via min e-post och de möten med andra människor som jag har framför mig idag. Människor kommer att le mot mig, vi kommer att hälsa på varandra och säga trevliga saker till varandra - tack för det! Tack för att jag sen på kvällen igen får vara hemma med min familj och höra hur deras dag har varit. Tack för att vi har möjlighet att skratta tillsammans och för att vi har en tvättmaskin ... Tack också för att jag kan åka till butiken och köpa mat åt oss. Tack för att jag ÄR. Tack för att det räcker att vara. Tack för alla de människor omkring mig som tar fram det bästa hos mig och som också låter mig lära mig mera om vem jag är. Tack för att jag får utvecklas hela tiden.
Goda cirklar är viktiga och starka. När jag övat ett tag på att känna tacksamhet är det ingen hejd på allt jag kommer på att vara glad och tacksam över. (Listan blev ju i längsta laget här ovan också.)
Jag har nyss läst en bok som jag tyckte var lite svårläst, men som jag är glad att jag kämpade mig igenom: "The Soul of Money" av Lynne Twist. Så här skriver hon:
"We think
we live in the world. We think we live in a set of circumstances, but we don’t.
We live in our conversation about the circumstances. When we’re in a
conversation about fear and terror, about revenge and anger and retribution,
jealousy and envy and comparison, then that is the world we inhabit. If we’re
in a conversation about possibility, a conversation about gratitude and
appreciation for the things in front of us, then that’s the world we inhabit."
(s. 208)
Så jag hoppas att du bor i tacksamhetsvärlden (inhabit the world of gratitude) och att du får känna dig omsluten av en stark, god och glad cirkel!
Monday, 30 December 2013
Nu, eller i nästa år?
Så här strax före årsskiftet passar det ofta bra att säga t.ex. "ska vi göra det nu eller i nästa år?"
Jag har ju inte skrivit något blogginlägg på hela höst-vintern, och jag övervägde nyss att skriva först nästa år. Men valde annorlunda, för jag vill gärna berätta om hur fint det här året har varit innan det är slut. Jag är så innerligt tacksam över allt jag fått vara med om år 2013!
Jag har jobbat med små grupper på 3-4 personer, med stora grupper på ca 50 personer, och allt där emellan. Fått känna den underbara kraften som uppstår då människor möts, då människor tillsammans vågar göra något lite annorlunda, på ett nytt sätt. Jag har jobbat med studerande i olika åldrar: grundskoleelever, yrkesinstitutstuderande och universitetsstuderande, med personalgrupper och föreningsgrupper och alldeles blandade, tillfälliga grupper, och med människor från olika länder. Jag har sett människor utmana sig själva, bli förvånade, glada och energiska. Och jag har fått följa människors mycket personliga vägar mellan olika beslut
Jag har med andra ord ett alldeles underbart jobb!
Ett fint år kunde förstås också ha inneburit att jag personligen upplevt mindre stress. Jag hoppas att jag går klokare in i det nya året. Att jag oftare minns mottot "Jag är redan framme". Eller varför inte orden: "Jag är tillräcklig. Jag gör tillräckligt." Och så andas jag ut. Ordentligt. Stannar upp. Som vid ett rött ljus i trafiken. Försöker att se på tillvaron ur ett annat perspektiv. Så som jag tittar åt olika håll innan jag går över gatan. Så som jag uppmanar alla dem jag möter att göra!
En konkret perspektivförskjutning blir för min del att en av mina drömmar sedan många år tillbaka går i uppfyllelse: som avslutning på året har Yttra flyttat hem. I och med att jag och min familj har flyttat kan min företagsverksamhet också göra det. Jag kommer från och med nu att jobba hemma när jag inte är på besök hos kunder eller undervisar i skolan. Jag har gott om utrymme här, både för livshandledning och Emotionera-grupper. Till Terapihörnet har jag kvar starka band, men det är inte längre min arbetsplats. Dessutom fick jag för ett par veckor sedan också jobb som modersmålslärare i Sarlinska skolan, dvs. årskurs 7-9 här i Pargas. Några timmar i veckan. Roligt!
Med mig in i det nya året tar jag vetskapen, starkare än förut, om att livet ordnar sig, saker och ting löser sig. Det gäller verkligen bara att hoppa på och åka med. Hur klichéartat det än må låta och hur otroligt svårt det än är ibland att förstå vartåt det bär.
TACK, och vi hörs i nästa år!
Möt det nya året med öppet sinne, och minns att ett nytt år ju faktiskt börjar varje dag. Det är bara en fråga om hur man räknar. Räkna så som det passar DIG bäst! (Se mitt blogginlägg från augusti ...)
Jag har ju inte skrivit något blogginlägg på hela höst-vintern, och jag övervägde nyss att skriva först nästa år. Men valde annorlunda, för jag vill gärna berätta om hur fint det här året har varit innan det är slut. Jag är så innerligt tacksam över allt jag fått vara med om år 2013!
Jag har jobbat med små grupper på 3-4 personer, med stora grupper på ca 50 personer, och allt där emellan. Fått känna den underbara kraften som uppstår då människor möts, då människor tillsammans vågar göra något lite annorlunda, på ett nytt sätt. Jag har jobbat med studerande i olika åldrar: grundskoleelever, yrkesinstitutstuderande och universitetsstuderande, med personalgrupper och föreningsgrupper och alldeles blandade, tillfälliga grupper, och med människor från olika länder. Jag har sett människor utmana sig själva, bli förvånade, glada och energiska. Och jag har fått följa människors mycket personliga vägar mellan olika beslut
Jag har med andra ord ett alldeles underbart jobb!
Ett fint år kunde förstås också ha inneburit att jag personligen upplevt mindre stress. Jag hoppas att jag går klokare in i det nya året. Att jag oftare minns mottot "Jag är redan framme". Eller varför inte orden: "Jag är tillräcklig. Jag gör tillräckligt." Och så andas jag ut. Ordentligt. Stannar upp. Som vid ett rött ljus i trafiken. Försöker att se på tillvaron ur ett annat perspektiv. Så som jag tittar åt olika håll innan jag går över gatan. Så som jag uppmanar alla dem jag möter att göra!
En konkret perspektivförskjutning blir för min del att en av mina drömmar sedan många år tillbaka går i uppfyllelse: som avslutning på året har Yttra flyttat hem. I och med att jag och min familj har flyttat kan min företagsverksamhet också göra det. Jag kommer från och med nu att jobba hemma när jag inte är på besök hos kunder eller undervisar i skolan. Jag har gott om utrymme här, både för livshandledning och Emotionera-grupper. Till Terapihörnet har jag kvar starka band, men det är inte längre min arbetsplats. Dessutom fick jag för ett par veckor sedan också jobb som modersmålslärare i Sarlinska skolan, dvs. årskurs 7-9 här i Pargas. Några timmar i veckan. Roligt!
Med mig in i det nya året tar jag vetskapen, starkare än förut, om att livet ordnar sig, saker och ting löser sig. Det gäller verkligen bara att hoppa på och åka med. Hur klichéartat det än må låta och hur otroligt svårt det än är ibland att förstå vartåt det bär.
TACK, och vi hörs i nästa år!
Möt det nya året med öppet sinne, och minns att ett nytt år ju faktiskt börjar varje dag. Det är bara en fråga om hur man räknar. Räkna så som det passar DIG bäst! (Se mitt blogginlägg från augusti ...)
Subscribe to:
Posts (Atom)