Mitt sommarjobb

Den här veckan har jag försökt arbeta med en del skrivbordsärenden. Som att överföra filer från min gamla dator till den nya. Efter att ha kämpat med att m¨ånga av de redan sorterade filerna  raderades (TACK och LOV fanns de kvar i gamla datorn), samt med att min internetkontakt strulade, konstaterade jag att det kanske hade varit klokare att bara vara ledig i stället. De mejlsvar jag väntat på har uteblivit, så de personerna har tydligen fattat att hålla ledigt nu mitt i den bästa sommartiden!

Utsikten från mitt arbetsutrymme har det inte varit något annat fel på, än att den har haft en viss distraherande effekt.

Nu när det är fredag kan jag med andra ord konstatera att den här veckan var en arbetsvecka då jag var mer ledig än jag hade tänkt. Det har annars varit okej, men jag har på något sätt känt mig som att jag inte är en viktig person, eftersom jag inte haft så mycket att göra. Nu inleder jag min semester och hoppas att jag då har lättare att unna mig att känna mig ledig och fri, och viktig i alla mina andra roller än just arbetsrollen.

Sköna sommardagar önskar jag dig som råkar läsa detta!

Resemässan!

Det här veckoslutet ska jag få uppleva Resemässan. Det ska bli spännande! Jag hoppas på att träffa mycket folk (det går antagligen i uppfyllelse ...) och på att hitta några företag som tycker att det låter fint att låta sin personal ta del av kreativa, roliga och inspirerande övningar i skärgårdsmiljö. Sådana som har lust med det tycker jag att det borde finnas, hoppas bara att jag råkar träffa dem :) Ser fram emot glada stunder vid mässbordet, tillsammans med ett helt gäng företagare från Pargas! 

100 år

Törnrosa sov i hundra år. Emellanåt kan jag känna mig så trött att jag vill sova typ lika länge. Men tänk om jag faktiskt gjorde det - hur skulle världen se ut när jag vaknar?

Tänk om någon hade somnat exempelvis 6.12.2017 och vaknat i förrgår, hundra år senare? På en del platser skulle det kanske inte märkas så mycket att tiden gått. Ute på en holme i skärgården skulle den första reflexionen kanske vara att det är ovanligt lågt vatten, för att vara på senhösten, men annars kanske det mesta vore sig likt? Stenar, hav, träd och enstaka fåglar. Ja, hjortarna skulle antagligen skrämma slag på den nyvaknade, de kom ju långt senare.

Men i en tätare bebyggd omgivning skulle hen som nyss vaknat få leta längre efter något igenkänningsbart. Tänk dig ett hus som funnits i drygt 100 år, och tänk hur mycket som nu ser annorlunda ut både utanför och inne i huset.

Tillsammans med min mormor, som var precis lika gammal som Finland, besökte jag en gång platsen där hennes barndomshem hade stått. De stora träden kände hon igen, de fanns kvar, och något av äppelträden likaså. Men äppelträden var egentligen det enda som avslöjade att här hade funnits ett hus där en familj bott. Där barn kommit ut genom dörren för att gå till skolan på morgonen. Där fåglarna sjungit och solen glimtat ner genom björkarnas grenar. Månne dagens fåglar är ättlingar till de fåglar som sjöng för mormor och hennes syster när de gick till skolan?

Själv besöker jag förstås också platser som varit en del av min barnavardag. Ibland brukar jag experimentera med att försöka se mig omkring så att jag inte ser någonting av det som förändrats, utan låta hela blickfånget fyllas av sådant som "alltid" sett likadant ut. Sedan brukar jag låtsas att jag är bara t.ex. 7 år gammal och föreställa mig vart jag är på väg, vad jag gör och vad jag tänker på.

Under hösten har jag träffat knappt 600 tonåringar och ställt dem frågan: Hur vill du att det ska vara? (Hur vill du att ditt liv ska se ut?) Jag har inte hört allas svar, för svaren har formulerats på lappar och "postats" i en magisk brevlåda. Men de önskningar jag tagit del av har förstås handlat om framtiden, allt annat vore ju märkligt. Men tänk om vi också kunde önska bakåt i tiden? Många hävdar ju att all tid i själva verket är just nu. Tänk om jag kunde göra ett besök i mitt barndomshem och tända ett litet extra varmt och kärleksfullt ljus för oss alla, någon av de stunder ett sådant ljus hade behövts? Eller tänk om jag kunde besöka ett 1900-tals fångläger någonstans på närmare eller avlägsnare håll och ingjuta mod och krafter i fångarna och få de ansvariga att tänka om? (Viktigare vore förstås att göra detta idag, inser jag.) Eller om jag skulle kunna dimpa ner som en vuxen version av mig själv och säga åt Tove 7 år, att jag inte behöver lyssna på retstickorna på skolgården. Och passa på att säga till dem också att nu får det faktiskt räcka.

Tid är helt enkelt fascinerande. Var sak har sin tid. Kommer tid kommer råd. Tidens tand. Tiden läker alla sår. Vår bästa tid är nu. Och så vidare.

Jag tror faktiskt att det kan vara bra att ta tag i sin egen tid. Att inte sova bort den, utan att besöka sitt liv både i dåtid och framtid och styra och ställa lite grann. Tro på tankens kraft och fantasins magi. Uttala det som blev osagt, visionera det som ska sägas och göras, och samtidigt uppleva idag. Så att det sedan i framtiden inte känns som att vakna upp efter en törnrosasömn och undra, var detta livet?

Olika slags arbete

Den här hösten turnerar jag i många olika skolor med dramaverkstaden Trädets sång, ett Finland 100 år-projekt som Åbo Svenska Teater gör för att specifikt nå ungdomar. Jag besöker sammanlagt nästan 40 sjundeklasser - idag har jag träffat tre. Alltid lika häftigt och spännande. Intressant att se hur olika, men ändå lika, verkstäderna blir. Vi jobbar kring viktiga frågor, t.ex. allas rätt att känna sig värdefulla som människor.

Nu på kvällen tog jag en härlig solnedgångspromenad. Behövde ladda energi för verkstäderna imorgon, och laddningen lyckades.

Allt detta fick mig att tänka på det som min senaste kolumn i Pargas Kungörelser också handlade om. Tänk att jag hör till dem som får ha ett så här givande arbete och dessutom möjlighet att ta hand om mig själv, så att jag mår bra!

Läs här nedan, och se till att fylla på med må bra-faktorer i livet!

Hjälp dig själv först

Att ha ett jobb som känns värdefullt är viktigt. Alla jobb är viktiga. Människor är olika och känner sig tillfreds med olika uppgifter och roller i livet. Vilken tur! Vilken lycka att många människor faktiskt har möjlighet att känna efter, och att leta tills de hittar ett jobb som känns rätt.

Längs en landsväg i Tyskland där vi körde i somras stod det husbilar vid var och varannan infart till skogsdungar och åkrar. Säkert jaktstugor, tänkte jag först, för vi hade nyss besökt en släkting som använde en husvagn till det. Men varför så många, och varför blinkar det röda lampor i vindrutorna? Är det tjuvlarm? Nej, ingalunda i de här skruttiga husbilarna? Titta, bredvid den där står det en ny och fin Merca! Någonstans här, men senast när vi såg en bil där lampan inte blinkade rött, utan där det satt en ung kvinna i framsätet, gick det upp för oss vad det var fråga om. Mina ögon mötte kvinnans under ett kort ögonblick när vi körde förbi. Vi insåg att snart skulle antagligen någon i Mercedes stanna också bredvid hennes bil för att underhandla om tjänster och priser.

Världens äldsta yrke och tyvärr fortfarande en del av verkligheten. Lägg till flyktingströmmar, krigsoffer, tiggare och brödköer. Farsoter, svält, våld och naturkatastrofer. Terror. Detta trots att de flesta av oss mår bra, vill hjälpa eller rädda många och göra nytta. För att fortsätta orka vara goda medmänniskor och göra nytta i våra olika yrken, roller och uppgifter behöver vi ta hand om oss själva. När lufttrycket sjunker i flyget ska du ju också först sätta syrgasmasken på dig själv, sedan hjälpa andra. Här kommer en övning som hjälper dig att ta hand om dig själv.

Ta ett papper och rita en boll på mitten. Bollen är du. Runt bollen skriver du in faktorer som får dig att må bra, gör dig glad och ger dig energi. Vad som helst: äta choklad, paddla kajak, träffa vänner, läsa en bok ... Sådant som du gör för din egen skull. Många av oss blir glada av att hjälpa någon annan, men nu får du vara mera självcentrerad. Rita sedan pilar. Jämför varje må bra-faktor med alla de andra och dra en pil mot den faktor som vinner, just i stunden. Jämför choklad mot paddling, sedan choklad mot vänner, choklad mot läsning osv. När du kommit varvet runt vet du vad du just nu behöver mest av allt för att må bra: det som flest pilar pekar på. Men kom ihåg att allt du skrev ner på pappret är sådant du mår bra av. Ge utrymme för de här må bra-faktorerna i din tillvaro, så orkar du med det du behövs till!

Tystnad

Under veckoslutet deltog jag i Åbolands litteraturförenings skrivarkurs med Monika Fagerholm. Vi skrev och pratade och åt - Labbnäs var ett härligt ställe med fantastisk mat. Skrivandet enligt Monikas upplägg var väldigt givande. Vilken känsla det är få gå in i sin egen textvärld utan att behöva ta ansvar för just någonting alls. Tack!

Vårt tema var tystnad. Emellanåt tänkte jag att eventuella övriga pensionatgäster kanske undrade vad vi egentligen höll på med. Ljudnivån under lunchen och middagen blev så hög i vårt gäng att vi alla höjde rösterna för att höras, och så fick vi ju höja rösterna ännu mera ...

Tystnad som företeelse har länge fascinerat mig, så som hur en ska att röra sig (och andas) om en vill smyga ljudlöst, och hur en kan simma alldeles tyst.

Den här gången gick min uppmärksamhet till vilka ljud som hörs när en går längs en grusväg: i hjulspåret är stegen tysta, vid vägrenen eller i mittremsan, där gruset är lösare, knastrar det betydligt mer om fötterna. Vidare kunde jag konstatera att Dalsbruksvägen en tidig veckoslutsmorgon ligger rätt så öde. Jag gick ett par minuter och tänkte "Nu kommer det en bil", men bilen som sedan småningom körde förbi hade jag hört komma på flera kilometers håll. Vilket dånande ljud, när den väl körde förbi! Men tänk, även om det går ungefär 1000 myror längs en myrstig (myrmotorväg?), och jag sitter på huk intill, kan jag ändå inte höra ett endaste fotsteg.

Inte ens i en augustiskog där en verkligen hör det mesta: sorkar som prasslar och hackspettar som krafsar med tårna i tallbarken. För midsommartidens fågelsång (drill, skrän, rop eller skrik?) har tystnat. Fåglarna flyger nu omkring, lite trassligt hit och dit, i jakten på mat  att bygga upp sina fettlager med, antar jag. De varken vill, hinner eller orkar sjunga nu längre. Det måste jag väl unna dem, även om jag saknar deras sång. Men jag tänker fortsätta sjunga för att orka bättre med hösten sedan när den kommer med mörker och småningom kyla.

Sommarjobb

Nu har jag börjat på mitt sommarjobb, och jag vill dela med mig av vyn från mitt arbetsrumsfönster. Med andra ord: Jag njuter så mycket av att just nu ha arbetsuppgifter som går att göra på en bärbar dator, så att jag har kunnat ta med mig barnen ut till Nagu och kan kombinera sommarlov och stugliv med jobb.

I morse deltog jag dessutom i en företagarfrukost på Hotell Stallbacken i Nagu och fick igen en gång träffa inspirerande människor och fundera kring olika företagsidéer. Dessutom fick jag äta en läcker frukost i härlig miljö. Att jag hade förmånen att åka båt över ett spegelblankt solglittrande hav en del av vägen till träffen, gjorde upplevelsen ännu bättre.

Jag önskar alla som sliter i svettiga utrymmen, i instängd luft och med odrägliga arbetstider en chans till ledighet. En möjlighet att ladda batterierna och hitta glädjen. Och jag önskar också att alla som lever och bor så att försommarnaturen gör sig påmind också under arbetsdagen och vardagsrutinerna verkligen lägger märke till allt som försiggår i form av sommarfärger, -dofter och -läten. Att inte lägga märke till detta vore snudd på oförskämt, och slöseri på härlighet!

Må alla som just nu av en eller annan orsak inte har möjlighet att njuta få in ens en gnutta sol och fågeldrill i sitt hjärta!

Småprat och storprat

De senaste veckorna har jag fått uppleva mycket mingel. Träffat många människor som jag utbytt tankar, info och kontaktuppgifter med. Och småpratat med. Den här våren har också vädret varit tjänligt för den som tycker att det är svårt att komma på något att prata om med främmande människor.

Eftersom jag inte är jordbrukare kan jag ta det här vårvädret med humor. Jag gissar att den som vill ut på åkern inte har lika nära till skrattet. Här en bild som jag tog för några timmar sedan när jag följde barnen till skolan:

För två veckor sedan var jag med om en intressant företagarkryssning. Det var spännande att träffa många andra egenföretagare, och roligt att få vidga vyerna och lägga till många finskspråkiga kontakter i Yttras nätverk! Dagen råkade vara en fantastiskt solig söndag och jag njöt av att tidigt på morgonen promenera längs Aura å för att ta mig från busshållplatsen vid Domkyrkan till färjeterminalen. Det var nästan bara jag och några trutar och måsar som var igång. Och så solen då, som värmde stadsbiblioteket med sina morgonstrålar.

Några dagar senare yrde kornsnön rätt från sidan när jag glatt studsade fram på gatan, på högvarv efter att ha varit med om ännu en intressant dag. Jag deltog i ett seminarium som sammanförde företag i Åboland, på Åland och i Stockholmstrakten. Igen mängder av intressanta människor att möta och inspirerande kontakter att knyta.

Få se vilka olika möjligheter alla dessa möten kommer att leda till? Småprat kan bli storprat - eller åtminstone få stor betydelse. Men underskatta inte betydelsen av den gemenskap som lite nyckfull väderlek kan skapa mellan främmande människor. Det är så viktigt att vi pratar med varandra, ser varandra och möter varandra! Det i sig är något stort.

Förresten, nu snöar det ymningt där ute igen.