Monday, 14 August 2017

Tystnad

Under veckoslutet deltog jag i Åbolands litteraturförenings skrivarkurs med Monika Fagerholm. Vi skrev och pratade och åt - Labbnäs var ett härligt ställe med fantastisk mat. Skrivandet enligt Monikas upplägg var väldigt givande. Vilken känsla det är få gå in i sin egen textvärld utan att behöva ta ansvar för just någonting alls. Tack!

Vårt tema var tystnad. Emellanåt tänkte jag att eventuella övriga pensionatgäster kanske undrade vad vi egentligen höll på med. Ljudnivån under lunchen och middagen blev så hög i vårt gäng att vi alla höjde rösterna för att höras, och så fick vi ju höja rösterna ännu mera ...

Tystnad som företeelse har länge fascinerat mig, så som hur en ska att röra sig (och andas) om en vill smyga ljudlöst, och hur en kan simma alldeles tyst.

Den här gången gick min uppmärksamhet till vilka ljud som hörs när en går längs en grusväg: i hjulspåret är stegen tysta, vid vägrenen eller i mittremsan, där gruset är lösare, knastrar det betydligt mer om fötterna. Vidare kunde jag konstatera att Dalsbruksvägen en tidig veckoslutsmorgon ligger rätt så öde. Jag gick ett par minuter och tänkte "Nu kommer det en bil", men bilen som sedan småningom körde förbi hade jag hört komma på flera kilometers håll. Vilket dånande ljud, när den väl körde förbi! Men tänk, även om det går ungefär 1000 myror längs en myrstig (myrmotorväg?), och jag sitter på huk intill, kan jag ändå inte höra ett endaste fotsteg.

Inte ens i en augustiskog där en verkligen hör det mesta: sorkar som prasslar och hackspettar som krafsar med tårna i tallbarken. För midsommartidens fågelsång (drill, skrän, rop eller skrik?) har tystnat. Fåglarna flyger nu omkring, lite trassligt hit och dit, i jakten på mat  att bygga upp sina fettlager med, antar jag. De varken vill, hinner eller orkar sjunga nu längre. Det måste jag väl unna dem, även om jag saknar deras sång. Men jag tänker fortsätta sjunga för att orka bättre med hösten sedan när den kommer med mörker och småningom kyla.


No comments:

Post a comment